Per­so­ner som hop­pas på att få barn – och den som redan har fått det – med hjälp av done­ra­de könscel­ler behö­ver hjälp av närståen­de. Anhö­ri­ga som förhål­ler sig natur­ligt till behand­ling med done­ra­de könscel­ler och till bar­nets ursprung bidrar till att ska­pa en atmosfär av accep­tans och till att stär­ka föräl­dern. Som anhö­rig kan man frå­ga om det man undrar över i sam­band med behand­lin­gar och föräl­dras­kap via könscells­do­na­tion, till exem­pel ter­mi­no­lo­gin. Den anhö­ri­ga gör klokt i att gå till bot­ten med sina egna tan­kar, vär­de­rin­gar och käns­lor, men mås­te trots allt kla­ra av att stöd­ja föräl­dern som öns­kar sig ett barn – eller redan har fått det – med hjälp av done­ra­de könscel­ler.  

Huvud­sa­ken är att bar­net till alla sina aspek­ter god­känns som med­lem i släk­ten och famil­jen. För föräl­dern är den oms­tän­dig­he­ten att hen blev föräl­der med hjälp av assis­te­rad befrukt­ning all­tid pri­vat. När föräl­dern berät­tar om det för sina närståen­de bju­der hen in den närståen­de till det­ta pri­va­ta områ­de. Saken är pri­vat men ingen hem­lig­het, vil­ket bety­der att det pri­va­ta ska res­pek­te­ras. Utan föräl­derns tillstånd ska det inte föras vida­re till andra.